Read the Bible

¹ Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.² Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.³ Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.⁴ När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.⁵ Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?⁶ Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:⁷ 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»⁸ Då kommo de ihåg hans ord.⁹ Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --¹⁰ Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.¹¹ Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.¹² Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.

¹³ Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.¹⁴ Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.¹⁵ Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.¹⁶ Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.¹⁷ Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.¹⁸ Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»¹⁹ Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:²⁰ huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.²¹ Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.²² Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven²³ och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.²⁴ Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»²⁵ Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!²⁶ Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»²⁷ Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.²⁸ När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.²⁹ Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.³⁰ Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.³¹ Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.³² Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»³³ Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.³⁴ Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»³⁵ Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

³⁶ Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.³⁷ Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.³⁸ Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?³⁹ Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»⁴⁰ Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.⁴¹ Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»⁴² Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;⁴³ och han tog det och åt därav i deras åsyn.⁴⁴ Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»⁴⁵ Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.⁴⁶ Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,⁴⁷ och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.⁴⁸ I kunnen vittna härom.⁴⁹ Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

⁵⁰ Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.⁵¹ Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.⁵² Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.⁵³ Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.