Read the Bible

¹ Därefter tog Job till orda och sade:² Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?³ Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.⁴ Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;⁵ honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;⁶ honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;⁷ honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;⁸ honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;⁹ honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;¹⁰ honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?¹¹ Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.¹² Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»¹³ Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

¹⁴ huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?¹⁵ Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.¹⁶ Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.¹⁷ Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.¹⁸ Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.¹⁹ Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»²⁰ Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.²¹ Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

²² Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.²³ Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.²⁴ Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

²⁵ Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;²⁶ de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.²⁷ Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,²⁸ Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.²⁹ Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?³⁰ Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,³¹ så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.³² Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;³³ ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.³⁴ Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;³⁵ då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.