Read the Bible

¹ Då tog Job till orda och sade:² Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!³ Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.⁴ Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.⁵ Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?⁶ Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?⁷ Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁸ Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!⁹ O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!¹⁰ Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.¹¹ Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?¹² Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?¹³ Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹⁴ Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,¹⁵ Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,¹⁶ som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,¹⁷ men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.¹⁸ Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.¹⁹ Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;²⁰ men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.²¹ Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²² Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,²³ att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?²⁴ Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.²⁵ Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?²⁶ Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?²⁷ Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!²⁸ Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.²⁹ Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!³⁰ Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?