Job 41:30

Svenska Bibel

span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt"> Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv? Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen. Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad. Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par? Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse. Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling. Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem. Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt. När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn. Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur. Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet. Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap. På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet. Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom. Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen. När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans. Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar. Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä. Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå; ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar. På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn. Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet. Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår. Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han. På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

Bible Verse Review
  from Treasury of Scripure Knowledge

Sharp stones: Heb. Sharp pieces of potsherd

he: So hard and impenetrable are his scales, that splinters of flint are the same to him as the softest reeds.

Gill's Notes on the Bible

Sharp stones [are] under him,.... And yet give him no pain nor uneasiness;

he spreadeth sharp pointed things upon the mire; and makes his bed of them and lies upon them; as sharp stones, as before, shells of fishes, broken pieces of darts, arrows, and javelins thrown at him, which fall around him: this does not so well agree with the crocodile, the skin of whose belly is soft and thin; wherefore dolphins plunge under it and cut it with a thorn, as Pliny h relates, or with spiny fins i; but with the whale, which lies among hard rocks and sharp stones, and large cutting pieces of ice, as in the northern seas.

h Nat. Hist. l. 8. c. 25. i Sandys's Travels, l. 2. p. 78.

Barnes' Notes on the Bible

Sharp stones are under him - Margin, as in Hebrew, “pieces of pot sherd.” The Hebrew word (חדוד chaddûd), means “sharp, pointed”; and the phrase used here means “the sharp points of a potsherd,” or broken pieces of earthenware. The reference is, undoubtedly, to the scales of the animal, which were rough and pointed, like the broken pieces of earthenware. This description would not agree with the whale, and indeed will accord with no other animal so well as with the crocodile. The meaning is, that the under parts of his body, with which he rests upon the mire, are made up of sharp, pointed things, like broken pottery.

He spreadeth sharp pointed things upon the mire - That is, when he rests or stretches himself on the mud or slime of the bank of the river. The word used here and rendered “sharp pointed things” (חרוץ chârûts) means properly something “cut in;” then something sharpened or pointed; and is used to denote “a threshing sledge;” see this instrument described in Isaiah 28:27-28, note; Isaiah 41:15, note. It is not certain, however, that there is any allusion here to that instrument. It is rather to anything that is rough or pointed, and refers to the lower part of the animal as having this character. The Vulgate renders this, “Beneath him are the rays of the sun, and he reposeth on gold as on clay.” Dr. Harris, Dr. Good, and Prof. Lee, suppose it refers to what the animal lies on, meaning that he lies on splinters of rock and broken stone with as much readiness and ease as if it were clay. But the above seems to me to be the true interpretation. It is that of Gesenius, Rosenmuller, and Umbreit. Grotius understands it as meaning that the weapons thrown at him lie around him like broken pieces of pottery.

Clarke's Notes on the Bible

Verse Job 41:30. Sharp stones are under him — So hard and impenetrable are his scales, that splinters of flint are the same to him as the softest reeds.