Read the Bible

¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.span data-lang="swe" data-trans="sve" data-ref="job.41.1" class="versetxt">¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.