Read the Bible

¹ Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;² lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.³ Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.⁴ Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.⁵ Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,⁶ vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷ För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.⁸ Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,⁹ så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.¹⁰ Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?¹¹ Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,¹² så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.¹³ Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --¹⁴ fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.¹⁵ Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶ ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.¹⁷ I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.¹⁸ Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,¹⁹ såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.²⁰ Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.²¹ Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.²² Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.