Read the Bible

¹ För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.² Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.³ Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.⁴ Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.⁵ De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

⁶ Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.⁷ När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.⁸ Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.⁹ Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.¹⁰ Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.¹¹ Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.¹² Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.¹³ Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.¹⁴ Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.¹⁵ Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.¹⁶ Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.¹⁷ Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.¹⁸ Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.¹⁹ Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.²⁰ Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

²¹ Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.²² Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.²³ Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.²⁴ Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.²⁵ Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.²⁶ Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;²⁷ och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.²⁸ Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.²⁹ Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.³⁰ Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.³¹ Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.