Read the Bible

¹ Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.² Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;³ han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;⁴ ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.⁵ Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.⁶ När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom⁷ och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»⁸ Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»⁹ Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»¹⁰ Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.¹¹ Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.¹² Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»¹³ Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.¹⁴ Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.¹⁵ När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.¹⁶ Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.¹⁷ Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.¹⁸ När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.¹⁹ Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»²⁰ Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

²¹ Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.²² Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter²³ och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»²⁴ Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.²⁵ Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,²⁶ och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.²⁷ Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.²⁸ Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»²⁹ Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.³⁰ Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»³¹ Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»³² Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.³³ Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.³⁴ Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»

³⁵ Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»³⁶ Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»³⁷ Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.³⁸ Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.³⁹ Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»⁴⁰ Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.⁴¹ Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).⁴² Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.⁴³ 43 And He strictly commanded and warned them that no one should know this, and He [ [fn] expressly] told them to give her [something] to eat.