Read the Bible

¹ Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;² Job tog till orda och sade:³ Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»⁴ Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.⁵ Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.⁶ Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.⁷ Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.⁸ Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.⁹ Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;¹⁰ eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹¹ Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?¹² Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?¹³ Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,¹⁴ vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,¹⁵ ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;¹⁶ eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.¹⁷ Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;¹⁸ där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.¹⁹ Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

²⁰ Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,²¹ åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,²² åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;²³ varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?²⁴ Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.²⁵ ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.²⁶ Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.