Read the Bible

¹ Därefter tog Job till orda och sade:² Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.³ Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!⁴ Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.⁵ Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.⁶ Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.⁷ Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

⁸ Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;⁹ har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.¹⁰ Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.¹¹ Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.¹² Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

¹³ Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.¹⁴ Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.¹⁵ Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.¹⁶ Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,¹⁷ ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.